I morrn halv 11 har vi tid hos veterinären. Då ska Freja få somna in. De känns så jävla jävligt. Ja har gråtit precis hela dagen idag, och allt känns skit. Ja vill bara ringa och avboka, tänker hela tiden att vi struntar i det, att hon kan få va kvar ett tag till. Känns som ja typ kommer dö med henne. Min älskade fina ulltuss..
Men det är de enda rätta, de är dags nu. Hon är snart 12 år, jag har ändå gett henne 8,5 år mer än hon egentligen fick. Och hon har haft de bra, hon har sprungit lös, ätit gott, legat i soffan, lekt, spårat, tränat, åkt sin älskade bil, följt med precis överallt, jämt. Hon har blivit älskad mer än många andra hundar. Vår bebis. Min bästa vän.
Men dagen kommer ju för alla, och i morrn är den här för henne. Hon förtjänar inte ett liv med smärta och värk, hon är inte ämnad att va stel, trött och loj. Freja vill jag minnas som den hund hon va, en hund med fart och fläkt. En hund med mkt spring i tassarna och mkt jakt, som stack iväg så man fick skrika sig hes och sen kom tillbaka trippande som om inget hänt. En hund man faktiskt kunde bli så arg på så man fick ont i huvet, bara för att hon egentligen va så himla lydig så hon vet precis vad man får göra och inte.
Älskar henne så de gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar